Katastrofmedicin – vår post SWEETs workshop med Sandra Viggers

Strax efter midnatt den 28 september 1994 inträffade en av modern tids svåraste fartygsolyckor. Bil- och passagerarfärjan Estonia förliste under svåra väderförhållanden på sin färd från Tallinn till Stockholm. Ombord fanns närmare 1 000 människor. Endast 137 av dem kunde räddas. (1)

Så börjar Socialstyrelsens KAMEDO-rapport om Estoniakatastrofen 1994. Katastrofer, mindre och större, innebär en ökad belastning på sjukvården och samhället och när situationer som den som beskrivs här inträffar gäller det att veta vad som gäller, både prehospitalt och på sjukhuset, och hur vi ska arbeta för att ta hand om en stor mängd skadade med begränsade resurser.

En allvarlig händelse definieras som en situation när resurserna är otillräckliga i förhållande till behov och därför behöver vi prioritera om och ändra organisationen på ett sätt som gör den största nyttan (2).

Beroende på svårighetsgrad av händelsen beslutar tjänsteman i beredskap (TiBen), som är högst ansvarig vid en allvarlig händelse, om beredskapsläge. Lägsta nivån av beredskapsläge är Stabsläge, vilket innebär att det finns en risk för obalans mellan resurser och behov. Inom sjukvården kan detta innebära brist på personal, utrustning eller plats i relation till vad händelsen kräver. Mellannivån är Förstärkningsläge, vilket innebär att verksamheter punktförstärks vid behov. Exempelvis kan personal från andra sjukhus kallas in till det berörda sjukhuset för att hjälpa till eller flera sjukhus koordineras för att avhjälpa varandra. Den högsta nivån är Katastrofläge, då landstingets/regionens samtliga resurser behövs för att hantera händelsen (3, 4).

Landstingets jourhavande tjänsteman från CAK (Centrala Avdelningen för Ambulanssjukvård och Katastrofmedicinsk Planering) larmades av SOS-A i hemmet. Tjänstemannen larmade omedelbart Huddinge sjukhus, Karolinska sjukhuset och Södersjukhuset med anhållan om mobilisering av krisgrupper samt förberedelser för mottagande av fysiskt skadade och psykosocialt omhän- 14 dertagande av patienter och anhöriga. Tjänstemannen larmade även stabsläkaren samt ytterligare två tjänstemän från CAK för tjänstgöring vid ledningscentraler (polisens ledningscentral, SOS-A och MRCC Stockholm). Stabsläkaren larmade i sin tur dels en erfaren ledningsläkare att fungera som ledningsläkare vid Estline-terminalen och dels en PKL-koordinator för samordning av sjukvårdens psykosociala stödverksamhet vid terminalen. Den medicinska katastrofledningsstaben vid SOS-A hade täta kontakter med ledningsgruppen vid Estline-terminalen, ledningen på sjukhusen samt med representanter för länsstyrelsen och Socialstyrelsen. Den centrala medicinska katastrofledningen avvecklades på morgonen den 30 september, dvs efter drygt två dygn. (1)

Katastrofmedicin i Sverige vilar på tre principer: Ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen. Ansvarsprincipen innebär att den som normalt har ansvar för en verksamhet också har det i kris, likhetsprincipen innebär att driften i så stor utsträckning som vanligt ska likna det normala och närhetsprincipen säger att allvarlig händelse ska hanteras så nära skadeplatsen som möjligt och av de närmast berörda. Sammanfattningsvis innebär detta för sjukvården att funktionen ska likna normalläget så mycket som möjligt (2, 3).

Södersjukhuset blev utsett att ta emot överlevande som tagits ombord på M/S Mariella och M/S Silja Europa, sammanlagt 31 personer. En avdelning på sjukhuset evakuerades på inneliggande patienter och bemannades med personal från akutmottagningen. Avdelningen skulle fungera både som mottagande enhet med registrering, undersökning och primärbehandling men därefter också som intagningsavdelning. Tanken var att hålla ihop gruppen av skadade och räddade på ett ställe för att få en samlad handläggning och för att underlätta bevakning etc. Genom att lägga hela den verksamhet, som var knuten till katastrofen, på en avdelning kunde den reguljära verksamheten på akutmottagningen pågå samtidigt utan störningar.

Enligt PHTLS-konceptet finns det fem faser av en katastrof, den så kallade katastrofcykeln. De två första inträffar innan katastrofen och den tredje är själva den allvarliga händelsen. Fas fyra innefattar räddningsarbetet och har målet att maximera antalet överlevande utan att för den skull utsätta personalen för onödiga risker. Här ingår triage, stabilisering och avtransport för definitiv behandling, konstaterande av dödsfall och avtransport av oskadda till säker uppsamlingsplats (5). Förenklat kan man säga att triage i en masskadesituation går ut på att differentiera vilka som kommer att klara sig utan direkt intervention, vilka som inte går att rädda och vilka som går att rädda med små interventioner (4, 6).

Ombord Mariella…

Majoriteten var yngre människor. Den äldste räddade var 62 år. Efter avklädning fick de lägga sig på varsin madrass med flera lager filtar över sig. Den goda tillgången på sjukvårdspersonal gjorde det möjligt att lägga en sjukvårdskunnig person bredvid varje räddad. Därigenom inte bara värmdes den nedkylde utan fick också trygghet och övervakning. Ingen av de räddade torde ha haft en kroppstemperatur under 32 grader… De räddade låg och berättade om sådant som inträffat och man fick därigenom kontroll på att de inte sjönk i medvetande eller ytterligare i temperatur. Ingen försämrades. (1)

Krisstöd, vilket ingår som en del av den femte cykeln enligt PHTLS, är del av den normala katastrofmedicinska beredskapen och samordnas på samma sätt, som en del i regional respektive lokal sjukvårdsledning. Målet är att underlätta återhämtning för både drabbade och personal och samtliga inblandade bör erbjudas psykologkontakt. Denna syftar till att identifiera riskpatienter och kunna erbjuda dessa mer långtgående stöd och eventuell behandling (5, 7, 8).

På fartyget skall beredas möjlighet till medicinsk bedömning och behandlingsinsatser. I möjligaste mån skall behovet av psykiatriskt/ psykologiskt stöd också kunna tillgodoses ombord på fartyget. Att, som ombord på Mariella, fördela människor att värma dem som räddats kan ha fördelar. Eftersom det rörde sig om sjukvårdspersonal föreföll det för dem naturligt. Det handlade inte alltid så mycket om fysisk kontakt. Förutom uppvärmning handlade det om att finnas till hands och “ta emot” berättelser om de upplevelser som de räddade genomgått. (1)

Oavsett om du kommer jobba på landsbygd, i stan, på en vårdcentral eller på akuten på ett stort sjukhus så är det viktigt att veta hur du ska agera vid en katastrof. Det kan räcka med att ha koll på den lokala katastrofplanen, men som med allt så gäller det att träna för att bli bra på denna och för att känna sig åtminstone lite tryggare i en stressig situation. Därför erbjuder vi i år, som post-conference workshop till SWEETs, en heldag i katastrofmedicinens tecken. Under dagen kommer att ges föreläsningar av Jesper Scholander och simuleringarna kommer att ledas av Sandra Viggers. Jesper är akutläkare och även ställföreträdande stabschef för katastrofledningsgruppen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Sandra var tidigare ordförande för vår systerorganisation SATS Kbh (som arrangerar EMSS17) och arbetar nu som Internal Medicine & Research Fellow vid Copenhagen Academy for Medical Education and Simulation (CAMES) i Köpenhamn. Samtliga deltagare kommer att få simulera skadeplatsarbete och omhändertagande på sjukhuset.  

Katastrofmedicindagen kommer hållas den 25 mars på St Görans sjukhus i Stockholm. Deltagande är gratis och biljettföreträde ges till SWEETsdeltagare samt medlemmar. Anmäl er här och boka in den 25 mars i era kalendrar!

Referenser
1. SOS-rapport 1997:152. 1997 Estoniakatastrofen – M/S Estonias förlisning i Östersjön den 28 september 1994 – KAMEDO-rapport 68 Socialstyrelsen: Stockholm
 
SOSFS 2013:22. Katastrofmedicinsk beredskap. Stockholm: Socialstyrelsen. Från URL http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19138/2013-5-46.pdf (2016-02-02)
3. Myndigheten för samhälsskydd och beredskap. (2014). Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar. MSB. Karlstad.Från URL https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27483.pdf (2016-02-02)
4. Lennquist, Sten. 2009 Katastrofmedicin Stockholm, Liber AB
5. National Association of Emergency Medical Technicians. 2014 PHTLS – Prehospital Trauma Life Support. Volym 8. Jones & Bartlett Learning: Burlington
6. 3. Brooke Lerner. E. et.al. 2011 Mass Casualty Triage: An Evaluation of the Science and Refinement of a National Guideline. Disaster Medicine and Public Health Preparedness. Volym 5
7. Socialstyrelsen. 2008 Krisstöd vid allvarlig händelse. Socialstyrelsen: Stockholm. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8686/2008-123-16_200812317.pdf (2016-02-17)
8. Nilsson, Heléne, Kristiansson, Thomas. 2015 Katastrofmedicinsk beredskap. Studentlitteratur: Lund.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *